|
 Ännu,
drygt hundra år efter August Strindbergs död,
lever hans författarskap. Hans pjäser spelas över hela världen,
nya uppsatser och avhandlingar om människan och verken
publiceras regelbundet, och medan den tidens statsmän och
företagsledare har glidit tillbaka bland skuggorna lyser hans
namn i det allmänna medvetandet.
Det beror inte enbart på att han – främst som
dramatiker – har bidragit till världslitteraturen med en mängd
verk:
Fröken Julie, Fadren, Dödsdansen, Ett drömspel, etc.
Inte bara på att hans texter har utgjort en
inspirationskälla för många av nittonhundratalets främsta
konstnärer: Antonin Artaud, Samuel Beckett, Ingmar Bergman,
Franz Kafka, Eugene O’Neill, François Truffaut, med flera. Inte
heller på att hans berömmelse som målare sent om sider tagit
fart och resulterat i mångmiljonpriser på internationella
konstauktioner där han under tjugo år, från 1990, innehade
försäljningsrekordet bland svenskarna ("Underlandet", 22,6
miljoner kronor), framför artister som Carl Larsson och Ernst
Josephson, ända tills Anders Zorn till sist överträffade det
våren 2010 ("Sommarnöje", 26 miljoner kronor).
Lika mycket eller än mer finns hans texter
närvarande i vår samtid genom den kraft han lyckades gjuta in i
dem. Han skrev snabbt, intensivt, och fyllde framför allt sin
prosa – sina romaner, noveller, essäer och reportage – med en
rastlös energi. Fräna angrepp och överraskande reflexioner
varvas med rader av njutningsfullt utmejslade metaforer.
Skildringarna och åsikterna kan vara underhållande, irriterande,
stötande, träffande –
om vartannat – men aldrig likgiltiga. Hans böcker är en
outtömlig och påträngande inspirationskälla. Strindbergs
otålighet drev honom att byta bostad och land, att ständigt
bryta sociala band. Men vare sig sökandet närdes av längtan
eller missnöje svarade den perfekt mot den tid han levde i.
Detta var en period som utgjorde inledningen till
det moderna Sverige. Samhället var i stöpsleven och Strindberg
tog för sig. Han deltog i den upprörda jämställdhetsdebatten,
även om han ensam intog hållningen att framför allt männen var
förtryckta. I den pågående kampen mot statskyrkans centrala
kontroll av människornas själar stod han i främsta ledet och
åtalades för hädelse. När en modern tidningsbransch formades
skrev han för pionjären, Dagens Nyheter. I den tid då
arbetarrörelsen växte fram, då LO, Socialdemokratiska
Arbetarepartiet och Svenska Arbetsgivarföreningen grundades,
etablerade han begreppen ”över-” och ”underklass”. Men när han
mot slutet av sitt liv upphöjdes till arbetarrörelsens ikon,
hade han – ständigt radikal i ordets egentliga betydelse –
blivit religiös och lämnat den politiska vänsterkanten. Vid det
laget var också en ny ordning på väg att etablera sig.
”Det svenska folkhemmet” väntade på andra
sidan – en period där de sociala spänningarna minskade medan
välstånd och välfärd byggdes upp gemensamt. Det är kanske
följdriktigt att Strindberg gick ur tiden straxt innan, bara
just fyllda 63 år.
Gestalten på de sista fotografierna är grå
och sliten. Han har precis sålt rättigheterna till samtliga sina
verk till Albert Bonniers förlag för den svindlande summan om
200.000:-, som dessutom kom att i praktiken närma sig
300.000:-(c:a 12 milj. i dagens penningvärde). Men det arv han
lämnade var gediget. Inom de närmaste femton åren hade förlaget
tjänat nästan 10 miljoner kronor på Strindbergs Samlade
skrifter.
Själv hade han knappast njutit av den framgången, för, som
Mäster Olof utropade redan fyrtio år tidigare: ”Det var icke
segern jag ville, det var striden!" |
